Ensamhet kan vara välgörande. Dock kommer människor till
fullt uttryck först i kommunikation med andra människor.

Ofrivillig ensamhet är vanligt i vårt land. T ex efter en
skilsmässa eller ett dödsfall, blir inte samvaron med andra densamma, som då
man levde i en parrelation.

Ett barn som inte får umgås med båda sina föräldrar blir ett
halvt barn. Det är viktiga att våra barn får umgås med båda föräldrarna. Det är
deras rätt, de älskar och behöver mamma och pappa precis lika mycket.

Människor i en grupp skyddar sin trygghet. Vi ser inte de
ensamma utanför. De ensamma försöker på olika sätt, att komma in i gemenskapen
men för det mesta blir de inte insläppta och det kan vara tärande.

Vi njuter av att själva ha någon som hör till oss, vår
familj, vår partner, våra barn, vårt umgänge så till den grad att vi blir
egoistiskt bevakande och bevarande. Den positiva vi-känslan leder till ett
ointresse av att öppna upp för andra och släppa in andra – jag har ju mitt eget
och mina egna!

Om vi har en vän som är ensam, bör vi försöka att bjuda in
denne i vår gemenskap, bland våra vänner. Genom detta, öppnar vi upp
möjligheter för både oss själva och andra.